Category Archives: Svenska Artiklar

Large pink diamonds are extremely rare and when the Argyle mine in Australia closes they will become even more difficult to source.

TEFAF 2020

Wiik, Schjerfbeck och finska designklassiker på konsthandlarnas största mässa

På Kvarnbacken - Maria Wiik. Bild: Åmells Fine Art/Pressbild
I På Kvarnbacken har Maria Wiik med snabba penseldrag fångat, och samtidigt väckt, minnen från barndomens eviga somrar. Bild: Åmells Fine Art/Pressbild

Konferenser, sportevenemang, festivaler och mässor avbokas i coronavirusets spår, men myndigheterna i Maastricht beslöt att den trettiotredje upplagan av världens största antik-, design- och konstmässa fick öppna som vanligt. Sedan tvingades också den stänga fyra dagar tidigare än planerat.

The European Fine Arts Fair (TEFAF) i Maastricht är den mest betydelsefulla antik-, konst- och designmässan i världen och det är säkert anledningen till att endast tre av totalt 285 konsthandlare beslöt sig för att inhibera på grund av coronaviruset. Under förhandsvisningsdagarna (som enbart är öppna för inbjudna) sågs många besökare och handlare jovialt testa den spetsiga armbågshälsningen.

Vanligtvis kan TEFAF räkna med att hundratals museirepresentanter och stenrika privata konstsamlare lite diskret dyker upp. Men i år var mässan märkbart lugnare. Ett antal ansedda amerikanska museer avrådde sina kuratorer från att resa utomlands. Kinesiska samlare, som under det senaste decenniet har fått en allt mer framträdande roll, lyste med sin frånvaro. Flera gallerister bekräftade också att amerikanska och norditalienska samlare inte dök upp.

Överdådig monter

Numera måste alla konsthandlare som vill delta genomgå konstmässans gedigna uttagningsprocess. TEFAF bemödar sig i dag också att inte bara bjuda in etablerade och anrika konsthandlare. Man vill ge yngre gallerister hjälp på traven och TEFAF Showcase ger fem mindre gallerier en chans att för ett förmånligt pris ställa ut på en av världens främsta konstmässor. Men det krävs stora resurser och starka nerver för att spela i konstbranschens högsta liga. Genast efter att man har blivit uttagen till TEFAF är det dags att börja planera montern.

Bara för hyran, inredningen och belysningen måste man budgetera kring 100 000 euro. Förmögna gallerister anlitar en förstklassig dekorbyggare som garanterar att själva utställningsutrymmet också blir ett blickfång. Den parisiske konsthandlaren Christophe de Quénetain har i år skapat en monter med ett halvt dussin joniska marmorkolonner och ett parkettgolv som heter duga i ett kungligt slott. Det känns som att stiga in i en påkostad filmdekor och Quénetain avslöjade att han har spenderat närmare 300 000 euro på den tillfälliga utsmyckningen. Men han hade redan bevis på att hans överdådiga inredning faktiskt också lockade kunder med motsvarande tjocka plånböcker.

Konstmuseet Sinebrychoff

Finländska konstsamlare och museikuratorer återvänder också år efter år till Maastricht för att leta efter dyrgripar. I år stod bland annat antikmässan på Konstmuseet Sinebrychoffs vänners program. Att de blivit överväldigade av alla fantastiska intryck var uppenbart när jag intervjuar tre av de 22 museivänner som var på plats.

– Det är ofattbart att man kan samla så mycket fin konst som dessutom är till salu på ett enormt ställe, säger Henrik Strömberg.

Han blev speciellt imponerad av en samling originalgravyrer och böcker i bästa möjliga skick av Albrecht Dürer som det tyska antikvariatet Dr. Jörn Günther erbjuder. En liknande hög kvalitet på stick från renässansen hittar man inte i Norden, enligt Strömberg.

Arthur Aminoff, som äger Galerie Donner i Helsingfors, besökte TEFAF senast för drygt tio år sedan. Mässan har sedan dess vuxit på alla fronter.

– Överlag är vidden och bredden på utbudet frapperande. Det känns här som att vandra i många museer samtidigt.

Tomasso Brothers skapar alltid för TEFAF
Tomasso Brothers skapar alltid för TEFAF en monter som i sig är en sevärdhet. Fula rostiga kontorsmöbler har förvandlats till “stiliga” piedestaler för antika skulpturer. Bild: Tomasso Brothers/Pressbild

Trots att Aminoff själv är konsthandlare förvånade han sig över de höga priserna som somliga utländska kolleger tar för föremål som han vet att ganska nyligen har ropats in på auktion för ett betydligt lägre pris. Bland hans favoriter var en liten terracottafigur föreställande fertilitetsguden Priapos av Johan Tobias Sergel som fanns till salu hos Tomasso Brothers för 130 000 euro.

Vincent på lumpbod

Konst- och antikmässan är en gigantisk fyndplats för föremål med museikvalitet. På paradplats hänger en tidig oljemålning av van Gogh föreställande en bondkvinna framför en enkel bondgård. Verket är ovanligt stort och nästan soligt, men den osannolika proveniensen är nog intressantast. Tavlan såldes 1967 på en bondauktion i England för fyra pund. Ett år senare dök den upp i en lumpbod i norra London där en italiensk journalist köpte den för 45 pund. Italienaren hade lagt märke till signaturen “Vincent” i nedre hörnet och anade (efter att ha sett en van Goghutställning) att han hade gjort ett kap. Han visade sitt förvärv för den framtida chefen för Tate Gallery och med hjälp av holländska experter verifierades målningens äkthet. Sedan dess har den haft flera amerikanska ägare och nu har Londongalleriet Dickinson värderat landskapet till 12 till 15 miljoner pund.

Amerikanska Hammer galleries har ett helt rum fullt med toppverk av impressionister och Tre dansare i gula kjolar (1886) uppvisar allt vad man kan önska sig av en oljemålning av Edgar Degas. Sockervaddsfärgerna praktiskt taget dansar framför ens ögon. Detta mästerverk har figurerat i otaliga utställningar och priset är därför stratosfäriskt på 45 miljoner dollar.

Edgar Degas Tre dansare i gula kjolar (1886)
Edgar Degas Tre dansare i gula kjolar (1886) är ett praktexempel på konstnärens djärva kolorit och ovanliga bildvinklar. Priset är också präktigt – Hammer Galleries tar emot bud norr om 40 miljoner dollar. Bild: Hammer Galleries/Pressbild

Schjerfbeck och Wiik

Norden är som vanligt ganska välrepresenterad på TEFAF. Svenska och danska möbler från andra halvan av 1900-talet, finländska formgivare som Tynell, Kaipiainen och Wirkkala har detta sekel förblivit på modet. Några verk av Carl Larsson och Edvard Munch figurerar också år efter år, men det är framför allt Vilhelm Hammershøis finstämda, gråvittonade interiörer som samlare och museer är ute efter. Efter förra årets positivt uppmärksammade utställning på Royal Academy i London hade jag förväntat mig att se flera verk av Helene Schjerfbeck. Men jag hittade endast Stam och tallar (1914) som målades från Schjerfbecks fönster i Hyvinge. Förutom den märkliga rosalila stammen i förgrunden noterar man fauvistiska drag i färgbehandlingen. Men Münchenbaserade Daxer & Marschall har tydligen inte lyckats sälja verket sedan de första gången ställde ut det på mässan för två år sedan, för samma pris på 220 000 euro. Det hjälper kanske att sänka priset?

Maria Wiik var en av Schjerfbecks närmaste väninnor och deras omfattande brevväxling är avslöjande. Wiik var en skicklig porträttör och älskade att skildra barn. Den somriga oljemålningen På Kvarnbacken (1890-talet?) ger prov på att hon var en av våra mest spontana friluftsmålare. Proveniens är konstbranschens hårdvaluta och enligt den svenska konsthandlaren Åmells uppgifter har verket inte visats på någon utställning sedan 1902. Kan det verkligen stämma? Åmells Fine Art begär 91 000 euro, men i dessa oroliga tider måste man ju kunna pruta lite?

Gallen-Kallelas på National Gallery i London

Fokus på glaskonst och insjöar när Gallen-Kallelas verk visas i London

När National Gallery (NG) i London beslöt att uppmärksamma Finlands 100- årsjubileum var det lätt att välja vilken konstnär man skulle fokusera på. Museet förvaltar en imponerande samling målningar, men den innehåller tills vidare endast ett finländskt verk: Keitele (sjö) av Axel Gallén.

Okeaniderna 1909. FOTO: NATIONAL GALLERIET/JANINE MÄKINEN
Okeaniderna 1909. FOTO: NATIONAL GALLERIET/JANINE MÄKINEN

Utställningen ‘Lake Keitele, a vison of Finland’ visar 13 arbeten av Axel Gallén som, med ett undantag, har gemensamt att de skildrar någon typ av sjömotiv. Men kurat-or Anne Robbins hade inte för avsikt att sammanställa en okomplicerad hyllning till våra underbara sjöar, mör och naturliv. Hon vill påpeka att sjölandskap i början av förra seklet ofta kunde tolkas som en symbol för den finska nationalkänslan.

Ett av de tidigaste verken i utställningen har en brittisk koppling. Gallén besökte London i maj 1895 och blev facinerad av Arts and Crafts-rörelsen. På South Kensington Museum (det nuvarande Victoria & Albert Museum) bekantade Gallén sig med glasmålningsteknik. Han köpte en glasbränningsugn och en av hans tidigaste glasmålningar, Vakna Finland (1896), visar en gigantisk heraldisk ros som reser sig över trädtopparna medan dess vita ljus speglar sig i sjön. Katalogen nämner inte att Gallén 1918 fick i uppdrag att formgiva Finlands Vita Ros orden.

Gallén var en ivrig resenär och i januari 1904 bar det av till Wien. Därefter fortsatte han till Milano, Rivieran, Monte Carlo och Spanien. I Granada ådrog han sig malaria och blev tvungen att återvända hem. Under sommaren hyrde Gallén en villa (Lintula) i Konginkangas vid sjön Keitele i Norra Savolax. Hans unga familj fick ofta stå modell och enligt Anne Robbins figurerar sjön i 37 av tavlorna vi känner till från den konvalescensperioden.

Sjömotiv i fyra versioner
Nyckelverket i denna show är naturligtvis National Gallerys enda finländska verk som förvärvades 1999. Keitele existerar i fyra olika versioner och eftersom de här hänger bredvid varandra kan man konkludera att de, med undantag av förgrunden, är praktiskt taget identiska. Galléns somriga och livskraftiga motiv skildrar himlen och ön Haapasaari som speglar sig i Keitele. Sjön upptar största delen av bildytan och genom att höja horisontlinjen uppstår ett större bilddjup. Silvriga spår syns på vattenytan och dessa kan, enligt katalogen, tolkas som svallvågor efter Väinämöinens kopparskepp. Den vise siaren har seglat ut ur bildrutan men han kommer att återvända när människosläktet behöver en ny sampo, sol och glädjande kantelespel. Gallén hade med sina Kalevalamotiv vid det här laget definierat den nationella bilden av myten. Han hade skapat ett finsknationellt bildspråk som gjorde honom till landets internationellt kändaste konstnär.

De övriga sjölandskapen i denna utställning är huvudsakligen melankoliska och dekorativa. Porträttet av hustrun och favoritmodellen Mary Gallén på stranden i Lintula (1904) med Haapasaari i bakgrunden är ett utmärkt exempel på Galléns stora betydelse som en inkännande porträttkonstnär.

Konfunderad av modernismen
Gallen–Kallela, som 1907 blev hans officiella namn, förstod sig aldrig riktigt på modernismen som kring sekelskiftet började vinna terräng bland kolleger, kritiker och konsthandlare. Desto mer förvånande är det att Gallen-Kallela blev medlem i die Brücke, utan att egentligen åstadkomma ett enda verk i gruppens kännetecknande expressionistiska stil. Däremot blev han uppenbarligen påverkad av fauvismen (trots att han ogillade Matisses verk) och det syns i Okeaniderna (1909).

De ansiktslösa, nakna havsnymferna som föds ur gyllene vågor anteciperar Gallen-Kallelas mer äventyrliga och frigjorda form- och färgexperiment som han utförde under sina år i Kenya.

Med hjälp av utställningens texter får vi en ganska god inblick i hur Finlands växande nationalkänsla återspeglades i Galléns konstverk. Anne Robbins är nöjd med besökarantalet hitills (utställningen pågår t.o.m. 4 februari 2018) och därför vill jag veta vilken finländsk konstnär hon skulle välja om hon fick utöka National Gallerys rätt anspråkslösa nordiska samling? Svaret låter inte vänta på sig: Albert Edelfelt. En fråga som dock inte tas upp i utställningen är varför Gallén målade samma Keitelemotiv flera gånger. Jag tror att jag vet svaret; finsk nationalism i all ära, men motivet var eftertraktat bland samlare och en konstnär måste tjäna sitt levebröd.