Giftiga djur orsakar årligen runtom i världen mer än 100.000 dödsfall. Dessutom drabbas varje år 400.000 människor av bestående skador vilket ofta leder till att offret inte längre kan försörja sig.
På Londons monumentala Natural History Museum (NHM) pågår det för närvarande en utställning om djurgifters förmåga att döda och bota. Vi har blivit skickliga på att utnyttja djurgifters medicinska förmågor. Substanser i många olika djurgifter har visat sig vara ytterst effektiva smärtstillande medel. Somliga djurgifter har t.o.m. en förmåga att rädda människoliv. Djurgifters peptider och proteiner brukar verka snabbt och har en förmåga att angripa mycket specifika molekyler. Därför är de potentiellt idealiska som läkemedel. I inslaget får vi också höra hur man mäter giftighet och varför måttet kallas Lethal Dose 50 (LD50). Kuratorn för utställningen förklarar varför somliga djur, som den australiska kisttaipanen, behöver så otroligt höga doser gift.
De finns tre olika typer av giftiga djur. En del använder gift som en försvarsmekanism. Men många djur använder gift främst för att fånga byten. Sedan finns det också en del arter som använder giftet för att både skydda sig och för att jaga.
Jag talar i inslaget med Ronald Jenner som är utställningens kurator. Han är också aktiv forskare i toxikologi på NHM och expert på ryggradlösa djur.
Utställningen Venom: Killer and Cure pågår på Natural History Museum fram till 13 maj 2018.
Marker Wadden – Bird Watch & Under Water Viewing Space
Så ska konstgjorda öar rädda sjön Markermeer
20 min
Kan man förbättra vattenkvalitén och öka biomångfalden i en sjö genom att bygga ett örike? I Nederländerna har man nyligen anlagt fem holmar som ska göra den konstgjorda sjön Markermeer frisk igen.
Mitt program handlar om konstnären, hovmålaren och entreprenören extraordinär Lucas Cranach den äldre, som levde mellan 1472 och 1553. Hans målningar och träsnitt bidrog till spridningen av Martin Luthers reformatoriska budskap. Lucas Cranach spelade en väsentlig roll i utformningen av reformationens ikonografi. Han var Luthers propagandaminister och illustrerade Luthers tyska bibel, formgav dennes titelblad, skrifter, pamfletter och flygblad. Cranach var ju även förläggare, Wittenbergs borgmästare och apotekare. Dessutom hade han monopol på att måla Luthers porträtt, vilket visade sig vara en mycket lukrativ överenskommelse.
Jag har intervjuat två brittiska och två tyska Cranach experter för detta program:
Dirk Syndram, ställföreträdande chef för Dresdens imponerande Staatliche Kunstsammlungen.
Andrew Pettegree har skrivit ‘Brand Luther’, en mycket läsvärd biografi med en intressant vinkling om varumärket Luther. Han är även professor i historia vid St. Andrews universitet.
Susan Foister är intendent för tidig nederländsk, tysk och brittisk konst på Londons National Gallery.
Daniel Görres är kurator vid Museum Kunstpalats i Düsseldorf. Han var även kurator för museets utomordentliga utställning ’Lucas Cranach der Ältere, Meister, Marke, Moderne’.
Förra året råkade Storbritannien och Ryssland i luven på varandra efter att två ryska militära underrättelseagenter utförde en dristig nervgiftattack på dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter i Salisbury. Mordförsöket misslyckades men spänningen mellan de båda länderna har sedan dess varit nästan lika uppskruvad som under kalla kriget.
London härbärgerar drygt 750,000 invånare som härstammar från ryskspråkiga länder och det påstås ofta att ryssar är anglofiler. Hur kunde det gå så fel? Albert Ehrnrooths program förklarar hur krisen började några månader efter Putins högtidliga statsbesök i Storbritannien i juni 2003 och stegvis förvärrades efter giftmordet på Litvinenko i november 2006.
Bland intervjuobjekten finns Rysslandkännaren Mark Galeotti , den före detta ställföreträdande chefen för NATOs militär-strategiska högkvarter Richard Shirreff, den grävande journalisten Oliver Bullough, Rysslandsexperten Keir Giles samt ett antal andra experter från den renommerade tankesmedjan Chatham House.
Klickar för att lyssna på programmet
Del 1
Del 2
Del 3
Mull är en av de största öarna på Skottlands västkust och väl värt ett längre besök.
Jag tillbringade en vecka på Mull tillsammans med min familj och fyra vänner. Vädret i augusti är som det är, man kan inte förvänta sig solsken mer än….ja, någon dag i veckan. Den karga naturen och alla dessa fotogeniska highland nötkreatur tilltalar mig mycket. Men under sommarmånaderna måste man vänja sig vid svärmar av knott som attackerar när tunga molnmassor vältrar upp och framförallt när skymningen faller. Tweed är det mest praktiska sättet att skydda sig mot regn och insekter och det kan ju inte vara en slump att plagget förmodligen uppfanns i Skottland (eller möjligtvis på Irland). Tweed är på sätt och vis en lyxvara men en mycket slittålig sådan. Alla känner till klassiska Harris tweed som faktiskt är ett skyddat varumärke. Jag vill inte påstå att de inte producerar kvalitetsprodukter, men jag tycker att deras mönster inte hör till de mest spännande. Dessutom använder de kemikalier för att färga ullen. Det finns inte så många tweedväverier i Skottland som man kanske skulle tro. Orsaken är att man kan tillverka tweed var som helst i världen där det finns får med lämplig ull. Men det kärva klimatet gör att ull från härdiga skotska får är grövre och därmed vattentätare än många andra utländska rasers päls. På Mull har det funnits ett tweedväveri de senaste 30 åren och för 15 år sedan flyttade Isle of Mull Weavers till Ardalanish Farm som ligger på halvön Ross of Mull, lite avsides från landsvägen som förbinder huvudorten Tobermory med hamnen Fionnphort på öns västkust. Landskapet är dramatiskt med berg, höga klippor och flera (överraskande) vita stränder. Fåren går på många ställen fria och det har en lugnande inverkan på trafiken. Ardalanish Isle of Mull Weavers ull kommer huvudsakligen från de egna hebridiska fåren och de köper även ull från Shetlandöarna och Isle of Man. Alla textilier tillverkas på ett ekologiskt vis och för färgningen används endast växtfärger. Lyssna på mitt reportage som berättar om tweedväveriets verksamhet. Jag intervjuar legendariske ‘Bob the Weaver’ (Bob Ryan) som trots att han är i 80 års ålder, några gånger i veckan tittar in på väveriet för att kolla att allting funkar. Bob har mer än 60 års erfarenhet inom vävindustrin. Dessutom intervjuar jag nyazeeländskan Monica Haddock som formger tweedplaggens unika mönster och på ett ekologiskt vis färgar alla garn.
