Category Archives: Svenska Artiklar

En skollärare måste kunna sjunga

Man kan tycka att det mesta och bästa om Martin Luther redan har skrivits under den första halvleken av det gångna reformationsåret. Som bekant skakade augustinermunken om våra trosföreställningar. Han var en rebell, en antikrist och tråkigt nog även antisemit. Luther förklarades fredlös, räddades av en kurfurste och gifte sig med en nunna.

Han var en makalös översättare och bästsäljande författare. Han utnyttjade den tidens informationsteknik som ingen annan. Men få av Luthers senaste levnadstecknare uppmärksammar hans stora betydelse för den klassiska musiken. Bachs musik är otänkbar utan Luther.

Musik(teori) var ett grundämne i Martin Luthers latinskola i Eisenach (samma skola som J. S. Bach 200 år senare bevistade). Han sjöng i skolkören, och efter skolan framförde han ibland med några vänner världsliga sånger för lite extraknäck. Hans tenor- och altröst (!) var klar och fin. Dessutom var han en skicklig flöjtist och lutenist. Mästersångaren Hans Sachs gav honom smeknamnet ”den Wittenbergska Näktergalen”.

Före reformationen sjöngs det i kyrkan nästan alltid på latin. Det var endast munkar och utbildade körer som fick sjunga i katolska kyrkan. Luther önskade att menigheten kunde sjunga med och därför blev det också viktigt att översätta texterna till folkspråket. (I Åbo stift finns det för övrigt bevis för att församlingen redan på 1400-talet uppmuntrades att sjunga med!)

Luther skriver att han uppskattar musiken högre än alla andra konstarter och han sätter den näst efter teologin. Därför vill han också att psalmsångerna (koralerna) etableras som en väsentlig del i gudstjänsten. Melodin måste förbli enkel så att folket, när de sjunger, även har en chans att ta till sig både det undervisande (katekesiska) och känslomässiga innehållet. Tidigare hade man i kyrkan nästan alltid sjungit utan ackompanjemang. Men man kunde inte förvänta sig att hela församlingen kunde läsa noter eller uppfatta melodin. Därför blev det småningom vanligt att koralsång inleddes och ackompanjerades på orgel.

Vi vet att Luther komponerade minst 37 sånger men melodierna har för det mesta, åtminstone delvis, lånats (eller ska vi sägasamplats?). Det var vanligt att överta bekantagregorianska kyrkosånger och folkvisor återanvändes också. Ett undantag är Vår Gud är oss en väldig borg, som man anser att Luther själv komponerade.

Det väsentliga var att musiken tjänade texten och anpassades efter det tyska språkets melodi. Rytmen, som i gregoriansk sång var ganska fri, blev nu speciellt (ibland överdrivet) viktig. Man måste uppnå “en harmonisk
samverkan av text och noter, betoning och åtbörd framsprungen ur modersmålets rätta tal och stämma”, skrev Luther.

Luther sjöng själv flerstämmig musik (oftast efter måltiden) och beundrade Josquin Desprez’ mässor och motetter. Men hans egna kompositioner är för det mesta enstämmiga. Han uppmuntrade dock sin musikaliske rådgivare, hovkompositören Johann Walter att sätta dessa sånger för flerstämmig kör. Den ”fasta melodin”, cantus firmus, hölls av tenoren medan de andra stämmorna rörde sig runtomkring. Geystliche gesangk Buchleyn (1524) var den första körsångboken som gavs ut med Luthers godkännande. Vid Luthers död hade nästan 100 olika koralsamlingar publicerats, men endast sex av dessa under överinseende av Luther.

Luthers koraler och sångformler inspirerade under barocken Heinrich Schütz, Dietrich Buxtehude och dennes elev ohann
Sebastian Bach till storverk i Luthers anda. Bachs passioner, orgelkoraler och framför allt kyrkokantater bygger på Luthers teologiska och musikaliska budskap. Mendelssohn kunde också sin Luther och komponerade Reformationssymfonin med anledning av 300-årsfirandet av den augsburgska trosbekännelsen. Texten till Johannes Brahms Ein Deutsches Requiem är tagen ur Luthers Bibelöversättning och många andra tonsättare citerar också reformatorn på olika vis.
Många av Luthers tankar om musik är fortfarande läsvärda och borde ges ut i en separat skrift.

”Jag har alltid älskat musik. Den som kan denna konst är av gott virke och skickad till allt. Man måste ovillkorligen lära musik i skolorna. En skollärare måste kunna sjunga, annars, anser jag, är han inte en bra lärare.”

Australian Chamber Orchestra

 

Kammar orkester med rockenergi

När Australian Chamber Orchestra (ACO) är i toppform slår det  gnistor om dem. Deras scenutstrålning kan ibland påminna om ett  rockbands energi. Parallellen är inte långsökt, eftersom ACO har samarbetat med ett antal rockmusiker. Radioheads gitarrist Jonny Greenwood var 2012 artist-in-residence hos ACO i Sydney och komponerade ett nytt verk för dem.

De djärva impulserna kommer huvudsakligen från Richard Tognetti, 52, som har lett ACO sedan 1990. Han är en skicklig violinist och kan agera både solist och dirigent. Orkesterns fasta kärna utgörs av sjutton stråkmusiker (däribland två finländare), medan alla andra vid behov hyrs in. Tognetti bjuder varje år in några solister av den äventyrliga sorten. Pekka Kuusisto och Olli Mustonen – som uppträder med ACO på Piano Esbo-festivalen i Esbo kulturcentrum 7.11 – tillhör den återkommande, experimentlystna kärntruppen.

Tognetti är inte en vän av en smidig, nutida stråkteknik. Märkligt nog föredrar han det mer opolerade soundet på många gamla inspelningar. Historisk uppförandepraxis formar utgångspunkten i Tognettis väl underbyggda tolkningar, men han följer inte någon metod slaviskt. ACO förväntas (åtminstone delvis) spela tandardrepertoar, men samtidigt uppskattas Tognettis ”rebelliska” tendenser uppenbarligen också av orkesterns mycket trogna abonnemangspublik.

Ensemblen är aldrig bättre än när den under en konsert mödolöst rör sig mellan stilar och genrer. Därför är jag nog lite besviken på programmet som ACO presenterar på Musikhuset den 5.11. Det är inget fel på Bach, Beethoven och Mozart (med stjärnsolisten Pierre-Laurent Aimard), men man kunde ha bjudit på åtminstone ett australiskt verk. Det är dock ingen risk för att ACO:s tolkningar kommer att vara habila. ACO tillåter sig friheter när det gäller den mellaneuropeiska repertoaren eftersom Tognetti inte känner sig bunden av europeiska traditioner. ”Traditionsbärarna” spelar ofta inte i det rätta tonläget och tolkar varken rubato eller vibrato som det ursprungligen var tänkt. Tognetti påpekar att dessa anrika orkestrar dessutom inte använder tidstrogna instrument.

Det gör däremot Tognetti och flera av orkestermedlemmarna. Tognetti spelar på en Guarneri del Gesù-violin från 1743 som är sällsyntare och därför dyrare än de flesta instrument byggda av Antonio Stradivarius. ACO:s instrumentuppsättning är annars också imponerande. Tognetti är gift med andra konsertmästaren Satu Vänskä som har fått en Stradivarius till låns. ACO:s förste cellist Timo-Veikko Valve kan inte heller klaga. Hans sponsor har lånat en cello byggd av Guarneri del Gesùs kusin Andreae.

Australian Chamber Orchestra har sin bas i Sydney, men turnerar sju gånger om året till flera olika städer på den stora kontinenten. Dessutom gör orkestern varje år minst två utlandsturnéer. Ensemblen repeterar flitigare än de flesta och är mer samspelt för att den framför varje program minst tio gånger. Allt detta innebär att musikerna befinner sig på resande fot fem månader om året.
Detta är konstigt nog Australian Chamber Orchestras första besök i Finland. Missa inte chansen att se ”the hardest working classical band in the world”.

En lugnare version av Atlantkusten

En lugnare version av Atlantkusten

Ön är uppkallad efter en mytisk vit ko men svarthuvade år ersatte ör länge sedan vita nötkreatur.

Irlands västkust kan erbjuda breda, vita sandstränder, små lugna vikar, sol och blomstrande rhododendronbuskar på fårbetade kullar. Mera spännande är nog Wild Atlantic Ways dramatiska klippstup, oländiga marker, blytunga molnformationer och vindpinade stränder. Vi besöker Connemara och två öar längs den ”vilda” Atlantkusten.

Efter två och en halv timmes resa rakt västerut från Dublin gör vi ett längre uppehåll vid Derryclare Lough i Connemara. Jag får ett slags déjà vu-upplevelse som inte är en illusion. Jag känner nämligen igen denna ovanligt fotogeniska naturkuliss från resehandböcker och nätsidor; i förgrunden en romantisk ö med ståtliga tallar, i bakgrunden Twelve Pins dimhöljda bergstoppar.

Efter två och en halv timmes resa rakt västerut från Dublin gör vi ett längre uppehåll vid Derryclare Lough i Connemara. Jag får ett slags déjà vu-upplevelse som inte är en illusion. Jag känner nämligen igen denna ovanligt fotogeniska naturkuliss från resehandböcker och nätsidor; i förgrunden en romantisk ö med ståtliga tallar, i bakgrunden Twelve Pins dimhöljda bergstoppar.

Ön kan erbjuda lite av allt som man hittar på den irländska västkusten; sandstränder, en borg, branta klippor, ett berg och årbetade kullar.

Senare inser jag att den timslånga sträckan mellan Galway och Clifden är som en uvertyr till Connemaras myrar och mytomspunna natur, avbetad av får. Connemara är egentligen en kulturell beteckning för en geografiskt oklar region på västkusten där det ännu talas iriska. Det är inte svårt att i tankarna förflytta sig tillbaka i tiden. Potatispest, hungersnöd och den därpå följande emigrationsvågen till USA satte under 1800- och 1900-talet djupa spår i landskapet. Man lägger nästan genast märke till de många ruinerna efter små bondgårdar och samhällen som övergavs efter ”den stora svälten” (1845–52) och alla senare kriser. Fattigdomen började man få bukt med först när Irland gick med i EEG/EU 1973. Den böljande magra terrängen med många olika typer av våtmarker duger inte till så mycket annat än betesmark. Men i dag vill vi som turister uppleva mycket av det som förr hindrade regionens ekonomiska utveckling; den dramatiska Atlantkustens oländiga terräng, det nyckfulla vädret och rofylldheten. Västkustens 2›300 km långa turistrutt döptes av Irlands turistbyrå till The Wild Atlantic Way. Vi kör och vandrar ungefär en tiondedel av sträckan, men hur vild är den egentligen?

För 400 år sedan dominerades stora delar av landet ännu av täta skogar, men i Connemara har trädbeståndet mer eller mindre reducerats till skogsdungar och trädklungor. Stora ytor täcks av rhododendronbuskar. Blommornas lila färgprakt imponerar, men det rör sig om en introducerad art som är svår att bekämpa. Närmare kusten är ärttörne med sina taggiga och ogenomträngliga buskar förhärskande. Men de gula blommorna är mycket vackra och arten är åtminstone inhemsk.

400

år sedan dominerades stora delar
av landet ännu av täta skogar, men
i Connemara har trädbeståndet
mer eller mindre reducerats till
skogsdungar och trädklungor.

Clare Island Lighthouse togs ur bruk redan ör ett halvsekel sedan. Fyren har örvandlats till ett livsstilshotell, och det är främst utsikten som imponerar.
Slottet invid Clare Islands hamn tjänade som ‘piratdrottningen’ Gráinne O’Malleys huvudkvarter. Öns poliser inkvarterades här örra seklet.

Den vita kons ö

Vi stannar över natten i Clifden (2›600 innevånare), Connemaras största stad. Varje år i augusti lockas hästentusiaster från hela världen till Clifdens ponnyshow. Connemaraponnyn är mångsidig och perfekt som ridhäst för barn. Korsar man denna äkta irländska ras med ett engelskt fullblod kan det resultera i en utmärkt tävlingshäst. Irländare älskar sina hästar och i Connemara ser man främst den lokalt framavlade rasen.

Vi tar in på Abbeyglen Castle Hotel som tronar lite förnämt på en kulle ovanför staden. Inredningen påminner om en gammaldags brittisk herrklubb, med skillnaden att maten är högklassig. Ägaren Paul Hughes är genuint underhållande och framför in på småtimmarna i baren både gamla traditionella folksånger och nyare U2-låtar. Efter en generös frukost fortsätter vi längs Sky Road som först klättrar högst upp och sedan slingrar sig runt halvön. I dag är vädret grådisigt men normalt ser man ett pärlband av öar, påstår vår guide. Han pekar ut ett ganska oansenligt hus som tjänade som Peter O’Tooles tillflyktsort när han ville undvika paparazzi. Där kunde skådespelaren ostört pokulera med kändisar som Richard Harris, Muhammad Ali och Richard Burton. För att vi ska hinna till färjan från Cleggan till Inishbofin har vi ingen tid för selfies utanför O’Tooles boning. Inis Bó Finne (Inishbofin) betyder på iriska den vita kons ö, vilket hänger ihop med en myt om en gammal kvinna och hennes ko som förvandlades till stenstod. Ön ligger 8km utanför kusten och på väg in till hamnen passerar man ett fort som den engelske statsmannen Oliver Cromwell på 1650-talet förvandlade till ett fängelse för katolska präster. De tvingades senare bosätta sig på ön Monserrat i Karibiska havet där det fortfarande finns en irländsk koloni. Inishbofin är till sin yta endast 5,7 gånger 4 km, men under sommarmånaderna flockas fågelskådare, valspanare, sportfiskare, vandrare och musikälskare till ön. Vi hör kornknarrens mekaniska läte, men den väl kamouflerade gråbruna fågeln förblir osynlig.

Trots duggregn och dimma är det inte särskilt ansträngande att följa stigen som går längs kusten. Uppe på en höjd med utsikt mot fastlandet kan man ana spår efter en fästning från järnåldern. Bland de höga och dramatiska klipporna skapade irländska rebeller ett tillhåll under frihetskriget 1919–21. Svarthuvade får utgör majoritetsbefolkningen, men de springer undan så fort vi dyker upp. Däremot är gråsälarna nyfikna och håller ett öga på oss från vattnet. Havet är lugnt och därför vägrar det geologiska blåshålet spruta, men det broliknande valvet som formar ingången till naturfenomenet är imponerande i sig själv. Vi passerar en torvtäkt, en vit strand, en stämningsfull kyrkogård, små bondgårdar, sociala rödhåriga grisar, öns perfekta naturhamn och avslutar rundvandringen med några välförtjänta pints of Guinness i hotellpuben.

Doonmore Hotels bekvämligheter är spartanska men restaurangens generösa fiskrätter är i gourmetklass. Puben är känd för sina traditionella musikaftnar. Lokalbefolkningen, som under detta millennium aldrig överstigit 200 personer, består av småbönder, yrkesfiskare och folk som lever på turism. På grannön Clare Island, som till ytan är nästan lika stor, hittar man ett ganska liknande mönster.

Piratdrottningen

Trots att Clare Island kan skymtas från Inishbofin måste vi först återvända till fastlandet för att ta oss dit. Clare Island är om möjligt mera vindpinad än Inishbofin. Öns siluett domineras av Croaghmore (462 m) och ett mindre berg. Den notoriska piratdrottningen Gráinne (Grace) O’Malley (1530–1603) bodde i fästningstornet invid hamnen. Engelsmännen misslyckades under långa tider med att underkuva O’Malleyklanens fästen på Irlands västkust.

Drottning Elizabeth I bjöd därför ”sjödrottningen” Grace till Greenwich för att underhandla om fred. Gráinne O’Malley begravdes förmodligen i Cisterciensordens klosterkyrka på ön. Den medeltida byggnaden påminner om en borg, men kyrkan är sällan öppen för allmänheten. Man kan be att få koden till låset. Den beckmörka interiören och de primitiva takmålningarna är faktiskt sevärda.

Öns fyr togs ur bruk 1966 och förvandlades för några år sedan till ett livsstilshotell med 6 rum som alla har en mycket individuell karaktär. Läget är superbt och ganska avlägset, men priserna matchar de branta klipporna som hotellet står på.

Clare Islands vandringsrutter är inte särskilt krävande. Vårt besök sammanfaller med varmt vårväder och därför föreslår vår guide en simtur. Entusiasmen är inte överväldigande, men jag ställer upp. Den nästan kritvita stranden och majestätiska blå Atlanten ser så inbjudande ut i solskenet. Jag belönas med ett iskallt dopp, en värdig avslutning på en ovanligt njutningsfull resa. Vädret var nästan för ljumt, och för mycket sol vill man inte ha på Irland. Det känns mera genuint irländskt och stämningsfullt när molnen är blytunga och den piskande vinden förmår den mäktiga Atlanten att brusa upp i vredesmod. Men jag har under en tidigare resa på Västkusten upplevt Irlands vildaste naturkrafter och kan jämföra. Numera föredrar jag The Nice N’ Easy Atlantic Way.